HEMLAND: ENGLAND
BAKGRUND/ ÄNDAMÅL:
Långhårig Collie är en av de äldsta brittiska raserna, ursprungligen från norra England och Skottland där den användes som vallhund. Vid 1870-talet började collien renavlas exteriört pch vann snabbt i popularitet. Rasen delades så att en korthårs- och en långhårsvariant uppstod. De båda hårlagen har dock korsas med varandra hela tiden. Rasen kom tidigt till Sverige och på kontinenten och i England utbildades ett stort antal hundar till sanitetshundar (räddningshundar). Långhårscollien är en brukshund och skall som sådan kunna utföra ett hårt arbete, den fungerar även utmärkt som familjehund. Till lynnet skall den vara vänlig, alert och sam- arbetsvillig.

HELHETSINTRYCK:

Collien anses vara en hund av stor skönhet, som står med stolt värdighet utan att någon del är oproportionerlig och stör helheten. Dess fysiska byggnad måste uppfylla kravet på styrka och rörlig- het utan att vara grov eller klumpig. Det rätta collieutrycket, ett synnerligen viktigt begrepp, uppnås genon fullkomlig balans mellan och i kombina- tion av skalle och nosparti, kompletterat av korrekt placerade ögon av korrekt färg, form och storlek, samt korrekt ansatta och burna öron. Collien är vänlig till sinnelaget, utan spår av nervositet, eller aggressivitet.

HUVUD:
Huvudets form är av stor betydelse och skall vara i proportion till hundens storlek. Bäde framifrån sett och i profil liknar huvudformen i stort sett en avtrubbad kil. Hjässan skall vara flat. Från öronen avsmalnar huvudets sidor gradvis mot den svarat nosen utan vare sig markerade kinder eller snipigt nosparti. Sett i profil skall hjäss- linjen och noslinjen vara paralella och raka, av samma länd, uppdelat av ett litet, men urskiljbart stop (pannavsats). Mitt emellan de inre ögonvråna, som också är i centrum för ett korrekt placerat stop, ligger i mittpunkten för huvudets hela kängd. Nos- partiet skall vara mjukt avrundat, inte kantigt. Underkäken kraftig och välmarkerad. Skallens djup från ögonbrynen till undersidan av underkäken, får aldrig vara överdrivet. Nosspegeln skall alltid vara svart.

ÖGON:
Mycket viktigt kännetecken som ger det milt vänliga uttrycket. Medelstora (aldrig riktigt små), mandel- formade med något snedställd placering. Färgen mörk- brun, undantag gäller för blue merle där ögonen ofta är blå eller blåfläckiga, helt eller delvis, an- tingen det ena eller båda ögonen. Blicken intelli- gent och uttrycker vakenhet och livlighet vid lystring.

ÖRON:
Små, inte för tätt tillsammans på hjässan, men inte heller för långt isär. I vila bärs de bakåtlagda, men reses vid lystring så att unge- fär 2/3 av örat är upprätt medan 1/3 tippar framåt, nedåt, av sig själva.

BETT:
Tänderna skall vara tillräckligt stora, käkarna kraftiga med ett perfekt jämnt och fullständigt saxbett, d v s överkäkens tänder sluter väl till om underkäkens och är placerade i rät vinkel till käkarna.

HALS:
Muskulös, kraftfull, förhållandevis lång med väl välvd nackbåge.

KROPP:
Något längre i förhållande till höjden, ryggen fast med en lätt förhöjning över längden. Rev- benen väl välvda, djup bröstkorg, tämligen bred bakom skuldrorna.

FRAM OCH BAKBEN:
Skuldrorna skall vara sluttande och välvinkla- de. Frambenen raka och muskulösa, varken inåt- eller utåtvridna armbågar, med medelkraftig benstomme. bakbenen skall ha muskulösa lår, underbenen torra och seniga, knälederna välvinklade. Hasorna korta och starka.

TASSAR:
Ovala och välutvecklade trampdynor. Tårna välvda och tätt slutna. Baktassarna något mindre välvda.

SVANS:
Så lång att sista svanskotan når åtminstone till hasleden. Bärs lågt när hunden är lugn men med något uppåtböjd svanstipp. Får bäras högt när hunden är upphetsad, men aldrig in över ryggen.

RÖRELSER:
Rörelserna är ett utpräglat kännetecken för rasen. En välbyggd hund har aldrig utåtvridna armbågar men rör sig trots det med framtassarna förhållandevis nära varandra. Flätande, korsande eller paddlande rörelser är i hör grad otillfredsställnande. Bakbensrörelserna sedda bakifrån skall vara paralella från hasleden till marken men inte för trånga, sett från sidan är rörelserna flytande. Bakbensrörelserna kraftfulla med ordentligt påskjut. Ett tämligen långt steg är önsvärt och skall vara lätt och till synes utan ansträngning.

PÄLS:
Följer kroppens kontur och är mycket tät. Täckhåter är strävt och känns strävt att vidröra, underullen mjuk, ulig och mycket tät, så den nästan döljer huden, manen och bröstpälsen är mycket riklig, masken (ansiktet) korthårig, örontopparna korthåriga men med längre hår nedåt basen, frambenen skall ha riktiga fanor, bakbenen ovanför hasorna skall vara riktigt hårbeklädda, men nedanför korthåriga. Håret på svansen skall vara mycket rikligt.

Tre erkända färgvarianter. Sobel och vit, trefärgad och blue merle.

SOBEL:
Alla nyanser från ljus guld till diup mahogny eller skuggad sobel. Ljus halm eller krämfärg är absolut inte önskvärt.

TREFÄRGAD:
Övervägande svart med djupt gulbruna (tan) tecken på huvudet och benen.En rostig färgton i överpälsen är absolut inte önsvärt.

BLUE MERLE:
Övervägande klar silverblå fläckad och marmonerad med svart. Djupt gulbruna tecken föredras, man frånvaron ger inget kvalitetsavdrag. Stora svarta fläckar, skiffergrå färg eller rostig färgton i antingen över- eller underpälsen är absolut inte önskvärt.

VITA TECKEN:
Alla ovannämda färgvarinater skall ha mer eller mindre av den typiska vita collieteckningen. Följande tecken föredras: vit krage eller delvis, vitt bröst, ben och tassar,vit svanstipp. En bläs får finnas på nosen eller skallen eller bådadera.

MANKHÖJD:

Hanhund 56-61 cm.

Tik 51-56 cm.

Varje avvikelse från standaren är fel och skall bedömas i förhällande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitutation.

Svenska Kennelklubben 1990-08-10

/html>